Det fanns en rådjurshona som förälskade sig i en riktig hjort. En sådan där som bara finns i Disney ni vet…

Fast då är den ju inte riktig utan mer som tecknad, liksom...
…men det är för tidigt med sådana utspel…
Låt oss gå vidare.

…med en perfekt krona som vilken verklig hjort som helst hade börjat äta kött för, om de hade haft Disney Channel det vill säga.

Han tyckte naturligtvis själv också att han var vacker. Som faaan… hur som helst…

Det skall även tilläggas att den här hjorten, rent ut sagt, var ett stort sjuhelvetes ego, vilket naturligtvis till del berodde på Musselandskronan med också på att han var ledare i den del av skogen som var den vackraste.

De andra hjortarna brukade skoja sinsemellan om att hans ego, som var ökänt i skogen, hade smittat av sig på träd, buskar och bär i den regionen han regerade och därför besatts av enorm flärd utan dess like.
De skojade även om att han nog uppskattade en stor, saftig hjortkuk där solen aldrig skiner, men det är en helt annan historia som, skulle jag definitivt vilja påstå, baserades på avund från de övriga i flocken och om hjorten själv fick höra något sådant skulle han med en enkel knyck på huvudet, skaka flosklerna av sig och vandra iväg in i sin stiligaste del av skogen med kronan lätt på svaj. Precis vid en tidpunkt med solnedgång och i motljus. Han visste vad som gällde, den där buffeln… eller jag menar hjorten.

Tillbaks till rådjurshonan då. Hur såg hon ut frågar ni er? Jo, lätt fräschare än Bambis morsa, så hajar ni steken. Man såg varenda vältrimmad muskel på hennes perfekta, brunvita kropp. Fläckarna på ryggslutet låg vansinnigt rätt placerade, hur nu det kan se ut, och hennes ögon…

Oh, hennes ögon!

De var som om natthimlen hade kapslats in i en tunn hinna av klaraste kristall, dränkt med tårvätska och inslag av blodkärl.
Ja… De senare brukar ju i och för sig ett öga normalt sätt vara uppbyggt av, men vad i helvete!?
Det var så klart i dessa ögon som vår hjort fängslades. Stämningen tätnar… känner ni?

Varje dag var som ett nytt konstverk dem emellan och i deras del av skogen hann problemen bli så vackert målade innan de nådde fram till någon som skulle kunna vara värt att landa på och frammana bitter ondska. De blev mer lika möjligheter och noterades inte som snårigheter av det tilltänkta offret. Bara glass, alltså!

Den egoistiska hjorten skröt högt och brett om sin senaste filé. Särskilt när det fanns många hjortpolare med på skogsfesterna. Och ju mer pilsner han drack… eller ja… det åts väl giftiga bär som man blev smått salongs av kan jag tänka, desto högre brölade han.
Hans fina flicka stod tyst vid hans sida och smålog som bara en rådjurshona kan göra.
Ibland tänkte hon i och för sig att det var lite konstigt att han aldrig talade med henne om sådana viktiga saker när de var på tu man hand. Oftast när de gick där i skogen sida vid sida, så snuddade de föga vid varandra och talade än mindre för den delen. Det blev mest en nick åt en snygg buske från hennes sida, varpå han svarade med att halvmalligt luta huvudet på sned och ge henne en blick som sa; Jo tack… jag vet… jag såg den först.

Nu måste jag inflika att hjorten ingalunda var ett svin. Hur skulle det se ut? Tryne och allt?
Nädå, faktum var att hjorten var grovt förälskad men tyvärr allt för säker på att han var bäst i världen.
Att en högre makt, det vill säga han själv, snurrade runt allt han gjorde och att alla andra bara var små schackpjäser, tillverkade i tillmötesgående material, för honom att flytta runt. Sjukt löjligt.
Så löjligt att han glömde bort det mest essentiella i sitt förhållande, vilket kan tänkas vara att handla hem mjölk innan sista droppen har tagit slut eller diska innan det kommer folk.

Men då vill jag vara hemskt noga med att påpeka att vi faktiskt är i skogen.
Mjölk finns i spenar lite varstans och disk… Nämen kom igen!

Nä, det viktigaste var naturligtvis att visa uppskattning till sin fru när ingen annan tittar på, vilket i det flesta fall inträffar mycket mer frekvent än brölande inför en samlig hjortar i partysammanhang.

Såvida man inte är den där jävla hattmakaren som tydligen partar hela tiden.
Det tar ju aldrig slut på hans fester.
Den ena tar vid när den andra slutar!
Tar aldrig teet slut?
Och samma bullar varje gång. Det finns ju Ballerina att varva med.
Och den där discokulan… alltså… så jäkla åtti liksom.
Nåväl, tillbaka till huvudpersonerna.

Som till exempel den dagen då de båda låg på stranden i varsin solstol. Vattnet var spegelblankt, solen var vindstilla och… va?
- Vänta nu här…
- Äsch, tyst! Hon är topless.
- Häng med för fan!
- Vi låter kameran rulla och se vad som händer…

Då skulle han delat med sig av de tankar som gick igenom hans kronbesudlade huvud.
Ett av de vackraste minnena i hans liv. Ett minne som han ofta plockar fram i snårskogen där han lever ensam idag.
Den sekunden han tyckte att han var den lyckligaste hjorten i världen som hade hittat denna fantastiska partner som alltid sken vid hans vänstra sida med ett ljus starkare än norrskenet självt. En trygghet som han under all sin egoism behövde för att leva, utan att veta om det naturligtvis.

Men ack nej. Den lilla godbiten valde han att hålla för sig själv, ser ni. Och lämna sin vän, sin andra hälft, sin brythjärtedel, sitt allt, i ovetskap om hur han dyrkade henne. Så det kan gå…

Dagarna gick och skogen började vissna smått. Ja… vi är tillbaka i skogen nu.
Kameramannen gjorde ett utspel som han kanske inte borde gjort. Det blev sparken.
Han är också ledsen.
Dock inte lika ledsen som hjorten är, men ändå.
Det finns ju så mycket annat man kan filma när man är kameraman... porr...
Vi kan ju alla hålla med att han har en naturlig läggning för det, med tanke på att han var och tallade på zoomknappen när det visades bara bröst nyss.
Ah! Vi var mitt i en hiskelig historia...

Till slut stod det bara ett kalhygge kvar av den en gång så vackra plats, där de båda hade levt i sin skaparglädje och idkat mängder av skogsdjup älskog.
Rådjurshonan försvann till något rikare betesmarker. Till de andra hjortarnas stora skadeglädje och… ja… vanlig glädje också eftersom det nu var deras tur att visa vad de kunde gå för.

Disneyhjorten såg nu mest ut som en snopen gnu.
Där stod han på backen alldeles själv och försökte att samla ihop den lilla heder som han trodde sig ha kvar.
Ja, om sanningen skall fram så fattade han, som de flesta killar, inte ett jäkla dyft om vad som egentligen hade hänt och istället för att inse att hans egoistiska framfart var en stor bov i det här dramat så skyllde han ifrån sig på det stackars rådjuret, som om det var hennes fel.

Med dova bröl spred han sanningsfattiga… ja… lögner då… över nejden om att hon var dum mellan öronen, som han själv i sin lilla egotomtehjärna trodde var sanning. Samtidigt försökte han spänna sina förslappade muskler för att bli den han en gång varit. Ett skämt i och för sig… men vadå!? Försöka går ju… Något man ser på krogen allt för ofta.
Alltså, vad är det för jädra kameramän jag har hittat till den här historien. Inte nog med att jag inte är utbildad litteraturtekniker och skriver som man talar… och ibland inte ens det… Man tvingas dras med fantasiframställare som bara drar iväg med en till verkligheten om och om igen.

Saga! Är det ingen som fattar det?
Action!
Nu river vi av den här storyn.
Summa summarum, jämran bövlars!

Det står en ny skog idag på platsen där de levde tillsammans. Inte lika snygg men man skall inte klaga. Det blir ju aldrig som förr, säger man. Hjorten är som sagt i snårskogen dit han till slut drog sig tillbaka. Anledningarna till att han bor där är bra många fler än att han förlorade sin vackraste rådjurshona. Snårskogen ligger bortom klaverängen, där de flesta gör sina feltramp, så det kan ha med det att göra. Det är också en annan historia, men kontentan kan vi åtminstone ha tid att ta del av och den är…

Säg LITE mer av vad du tänker, men TÄNK för fan på vad du säger.

Det finns gränser nämligen. Oftast tänker vi killar typ… grön… precis när hon frågar vad vi tänker på.
Säg inte GRÖN då!
Då kan det ta slut eftersom hon kommer fram till att du faktiskt är dum i huvudet.

Sen skall alla hjortar be sina före detta honor om förlåtelse.
Oavsett vad de tror att de har hjort eller inte hjort, eller om de inte är en hjort.

Det har jag gjort till ett av mina ex med den här sagan och det hoppas jag att hon kan se... ...mellan raderna i snårskogen.

Flåt baby!