Det var en gång. Sådär runt 2007, som jag kilade man iväg till dyr-pryl-butiken, On Off, och handlade mig en ny tastatur, som det så fint heter.

Det betyder en hoper knappjävlar fasttryckta på något designskrälle som man sedan drämmer in i burkfan och producerar massiva mängder Word-dokument med.

Ett designskrälle i silver och svart med blått neonlikt ljus under knapparna och en LCD-display som kan växla mellan klocka, räkneverk och små staplar som visar hur mycket RAM respektive CPU-kräm som används när man, som jag ofta gör, idkar vad vi i folkmun kallar för multitasking.
16X3 förprogrammerbara macro-knappar där du med räkneverkets hjälp kan bestämma exakt när en knapp skall registreras som nedtryckt och på så sätt bygga avancerade arbetsmönster. Ja, ett monster med andra ord.
Tydligen skulle den även vara kompatibel med en massa spel och kan visa status på hur mycket ammunition du har kvar, diverse komplex samt övriga men du lider av i LCD:n.
Gött mos, med andra ord!

Kommer hem, glad och upprymd och tänker att nu skall det bli spela av, ja jävlar!
Stänger ner min burk och drar ut min gamla, slitna knappsamling och smyger in den nya.
Jag trycker igång bruken igen...
Fläktarna startar med ett fint, svagt susande... men vad nu!? Någon som spikar inne i min dator? Jag lyssnar. Jag kryper ner från min så mysiga sittplats, ner under skrivbordet bland damm som legat där mellan sladdarna i århundraden. Hmm...
Jag hämtar en dammsugare och städar upp lite. Ovanligt när det gäller mig men det här är ju viktiga saker som datorer. Det är ju inte som när det kommer gäster, liksom.
De kommer väl ändå, fastän det är lite dammigt?

När jag dammsugat färdigt, naturligtvis bara runt datorn, står det fortfarande Compaq på min skärm...
Det säger förståss ganska mycket bara det. Men den texten borde försvinna ganska fort, få mig att glömma bort att jag köpt mig en paketburk för bra mycket mer pengar än vad det var värt via företagsköp från min dåvarande frus arbetsplats, och ett operativsystem skulle glatt välkomna mig med bl.a. en fin liten sång... kul... fungerar idag också... Tack Bill Gates! Men...

Inget händer... bara tomten inne i min dator spikar frenetiskt vidare med hammare och spik.
Med musklerna i mitt anlete formar jag en min av mindre uppskattning.

Likt Doktor Norton sanerar jag mina händer och börjar operera. Jag öppnar skalet till en dator som jag mer eller mindre har haft igång dag som natt i 5 år och får då plötsligt lust att ändra min rollfigurs namn, dock ej min titel. För det som möter mig är ett vitt fint täcke av ännu mer damm än det jag precis satt mig i under skrivbordet. Det här dammet kan man på vissa ställen plocka bort som en filt. Jag pillar lite och fascineras som en 5-åring. För ett tag tappar jag kontroll på tid och rum.

Jag skärper så småningom till mig, växer upp till det stora barn jag egentligen är och går åter in i min nya rollfigur.
Doktor Jones, som jag nu kallar mig, går ut i skrubben för att hämta sin arkeologiväska. Kanske borde man låna sin frus nya sminkborste? Äsch, det är mycket damm.  Jag tar en dammvippa. Fungerar inte så bra. Mycket damm på vippan. Den ser ut som spunnet socker och dessutom får den inte plats att komma åt riktigt ibland alla sladdar och kretskort.
Vem fan kommer på designen på de här jämrans datorerna? Bara en sak att göra.
Jag blåser fastän jag vet att jag inte får. Jag byter rollfigur igen.

Denna gång blir jag trollkarlen Gandalf som alltid så gärna tar fram en bok ut sitt evigt växande gamla bibliotek och frigör, med en pust, ett moln i mitt nu lagom städade kyffe under skrivbordet.
Skitigt igen då, ja. Tomten hackar på därinne. Det är ju smått passande nu när jag sitter här i snön.

Brandfara är ett ord som plötsligt susar förbi i huvudet… snart glömt igen. Den är ju ren nu för helvete! JAG ÄR DEN SOM ÄR SKITIG! Låten "Börja om från början" susar förbi och biter sig kvar lite längre. Tyvärr bara på alla negativa ställen i amygdala. När pulsen och handsvetten avtagit tar jag på mig Jones-hatten igen och fortsätter mitt äventyr ner i datorkatakomberna.

Tomten bor inte i min hårddisk där jag lagrar alla mina arbetsfiler. I alla fall så spikar han inte där. Han kanske sover där på helgerna, men jobbar gör han någon annanstans. Typ, några trappor ner. FAN! Mitt i operativsystemet! Arrgh! Installera om en jävla massa program! Skit ner dig tomtejävel!

- Nej... men… vad är det där? En hårddisk till? Vad gör den där?

Det visar sig att killen, det vill säga ego, förmodligen i mindre nyktert tillstånd, kanske tallat på whiskeyn eller nått, stoppat in en liten 60gb gammal häck som skall användas till fildelning. Inte för att jag sysslar med sådant men man vet ju aldrig.
Vad skönt! Jag som trodde det var en partition. Då så! En hel hårddisk... eller, ja, inte så hel... Tomten jobbar i den nu... bryter väl malm eller något.

FAN! Det slår mig plötsligt att det var på den hårddisken jag installerade World of Warcraft. Nu står jag där igen med sura läppen.

Så, 4 timmar senare befinner jag mig tillbaka i världen ovanför skrivbordet igen. En disk i soporna. Nej, jag källsorterar inte men jag betalar skatt, så det får fan i mig räcka. Jag skanderar mitt vanliga uttryck, ”Röven blöder!", och tar fram 9st fräscha, fina World of Warcraft-skivor och påbörjar ytterligare en kväll av blåstirrande på progress bars. Jag kan inte slita mig. Det är som ett gift. 10%, 11%, 12%. Undrar vad som kommer sen?

Dagen därpå blev det 218mb patch. Det är ju inte så att man kan få något färdigt ifrån butiken numera. De bara slänger på en något gammalt skit och sedan får du själv försöka förnya det, på bästa amatörvis, med allsköns mjukvaror och patchar och skript och flash och hans moster.
Hur som helst…

Tomten sover igen. Jag skall köpa en backup. Snart är allt glömt.
Även att jag skulle köpa en backup, tyvärr.

Mitt nya fina tastatur lyser i mörkret.