Jag kom till jobbet en morgon. Mitt nya jobb som jag hade haft i drygt två månader. Jag kände mig lite smått ur form men det var inte så farligt att man inte kunde arbeta. Efter en timme tog jag mig en tripp till toaletten för att lägga en kabel. Inga stora grejer, tänkte jag och gjorde vad jag skulle.
Vid själva torkningsproceduren upptäcker jag till min fasa att hela pappret är fullt av blod..

Jaha! Nu har man fått Ebola också, är det första som blossar upp innan den första svimningsattacken gör sig känd. Jag är i chock. Jag famlar mig ut från toaletten och tänker;

- Ligga ner! Det har jag hört skall vara bra om man mår så här gudomligt som jag.

Det är dessutom bättre om folk hittar mig utanför toaletten än på muggen med byxorna nedhasade vid anklarna, med skräck likstelt fastmurad i hela fejjan.

Jag vinglar igenom korridorerna på mitt nya jobb med en färg i ansiktet som mest liknar clownen Pierott. Jag har en fot i graven, bensäkert! Vad skall mamma tänka när jag har skitit mig till döds som Elvis? Det är bara en av de många tankar som flimrar fram i mitt huvud som annars, sekunderna innan jag skall dö, till stor del är fyllt av hummelihummelihum och en vilja att försöka förflytta min lekamen till en krypta inför den sista vilan. Allt för att mina nya arbetskamrater skall slippa ta del av deras spetälske nyförvärv.

Långt fram i dimman ser jag vår receptionist. Hon är kvinna. Hon måste förstå att jag håller på att dö och kan ge mig något annat än en mannlig klapp på axeln med tillhörande amatörutlåtande om att det kanske kan röra sig om mensvärk, din jävla mes.

- Jag måste ligga ner, säger jag.
- Ja, du ser lite blek ut säger hon och tänker förmodligen gå iväg och hämta mig några bollar att jonglera med. Kanske ett par clownskor också, för festlighetens skull.
-Mår du inte riktigt bra?
- Hummelihummelihum…
- Nä, något vilorum har vi tyvärr inte. Kanske konferenslokalen är OK? Den ligger där uppe.

Ja! Precis vad jag behöver nu. En trappa! Jag har ju inte problem nog som det är att krypa på platt underlag, men visst. Jag bemästrar mödosamt trappan och använder mina sista krafter att bygga mig en bår av 3 stycken stolar. Jag lägger mig ner och inväntar slutet.
Blodet börjar så småningom återgå till hjärnan. Tur det, så att det inte trillar ut ur röven, tänker jag medan jag tar en ny kraftansträngning för att hitta någon arbetskamrat som jag har hunnit tala med tillräckligt mycket, under min korta tid som anställd. Jag kanske kan lura honom eller henne att jag inte smittas och få skjuts till sjukhuset. Det vore ju dumt att spendera de sista minuterna av sitt liv väntande på en buss om man kan åka gratis till platsen för sin likvaka. Sjukhuset ligger dessutom närmre bårhuset. Då sparar jag skattepengar på transporten dit, vilket nog gör åtminstone någon gnällig jävel glad.

In på akuten då…
Väl där skall man fylla i ett papper om vad som tär på en. Det finns inga kryssrutor för Ebola, bitter missär och döende. Jag fyller, som fin och pryd svensk, i att jag har blod i avföringen och sätter mig ner med min lilla nummerlapp.

Snart blir det min tur och jag krälar fram till luckan där tanten sitter. Tanten är inte läkare. Ändå får hon sitta där och bedöma huruvida du har 1 eller 2 minuter kvar att leva. Konstigt…

- Hur är det fatt, säger hon inte, men det är väl något i den stilen.
- Blod! Jag blöder! På toaletten! Från där bak, du vet.
- Rektum.
- Så heter det, ja.
- Då får jag be dig att sätta dig ner där borta tills någon kallar på dig.

Jag tänker att; Om jag inte kommer när ni ropar så betyder det att ni alla snart kommer att åka fast för vållande till annans död, era jävla kvacksalvare! Men som vanlig, alldaglig och funtad svensk, sätter jag mig precis där hennes något beniga finger, men bra mycket friskare än vad jag är, har hänvisat mig.

Så sitter jag där… och väntar… i 20 jävla minuter! Någon ropar mitt namn.

- Är det du Gud?

Ingalunda… Det är en något vackrare sjuksyster. Inte sådär Pearl Harbour-snygg, men just nu skiter jag mest i vilket. Kanske hon skall se till att min dotter får behålla sin far några år till innan lungcancern träder in på grund av all rökning jag besudlat min kropp med i över 15 år. Ett litet hopp tänds. Ljuset i tunneln leder till min förvåning inte till något läkareteam med spetskompetens på blodtransfusioner, utan till ett helt annat väntrum.

- Ehm?
- Ja, så kan du bara sitta ner här. Så kommer det någon och ropar på dig sen.
- Jaha… fast det trodde jag att jag redan… Du? Men… Tjejen!? Gå inte!

Här stoppar vi historien med ett litet inlägg som jag tycker kan vara viktigt för alla Er som tror sig vara sjuka och bortom all hjälp. Ett ben som har trillat av eller nått, kanske.
Väntetiden visar hur mycket i nöd Ni egentligen är. Om det tar 5 timmar i ett väntrum så har Ni förmodligen bara en förkylning och kan lika bra packa ihop Ert skit och gå hem, ta 2 Alvedon och vila. Det brukar ändå vara det främsta förslag som läkarna ger dig efter 3 år, när du äntligen fått ditt medlemskort till vinnarklubben och väl där får äran att ta del av hur en läkares lilla krypin kan se ut.

Nåväl… Efter kanske bara 3 timmar till kommer det någon och ropar in mig. Jag var visst mer än bara förkyld. Vilken tur! Eller kanske inte tur, men…
Jag hälsar på doktorn och får faktiskt ta på mig den där särken utan rygg som alla skojar så mycket om. Medan jag tar på mig särken passar doktorn naturligtvis på att sticka iväg, så jag får vänta i ett kallt rum med röven ute i 30 minuter till, men det räknas ju som en bisak. Jag är ju här. Äntligen framme i läkarnas Mecka. Botemedlens tempel. Där Fass är motsvarigheten till Kaba.

Doktorn kommer tillbaka. Med sig har han en syster och en annan man. I läkarvärlden kallas de också för systrar, vilket jag finner mycket besynnerligt, men ändå. Bröder hade ju varit mer logiskt. Och andra sidan kan jag rakt av köpa då de alternativ kallas för sköterskor. Skötare skulle låta helt djuriskt och får mig att tänka på någon som föser djur med en elbatong.
Men vi är inte vid batongerna ännu i den här historien.

Doktorn förklarar medan den kvinnliga systern ivrigt arbetar med salvor och diverse tillhyggen…

- Vi kommer att utföra en rektalundersökning där vi går in med ett styvt instrument i ändtarmen.

Sen blev det en massa tekniskt babbel som min redan halvdöda kropp inte brydde sig det minsta om. Det kallas läkartermer och det är nog bara roligt om man har åkt tidsmaskin från antiken eller om man gått läkarutbildning i 4-17 år, men jag lät honom hållas och hoppade upp på britsen under tiden.

Det bjöds på vaselin med tillhörande inplastat finger.

- Jaha, det kändes ju bra där, säger doktorn lite käckt.
- Ja, det är ju bra att det är någon som tycker det, svarar jag, liten, förnedrad, smutsig och uthängd.
- Då påbörjar vi rektoskopiundersökningen och vi kommer via instrumentet att vidga tarmen med att blåsa in luft så att vi kan se något på kameran.
- Ehm.. luft.. jaha?

Nu får jag plötsligt reda på vad den manliga systern har för uppgift. Han agerar djuprapporterare som någon jäkla snubbe på en jagare i en förlegad ubåtsrulle, vilt letande med ekolod och sjunkbomber. En film likt denna hade vanligtvis gjort mig sugen på att hämta lite popcorn. Problemet är att när man vet var ekolodet skall in så är det helt plötsligt inte något som känns som en lyckad helkväll längre.
Detta står alltså klart för mig när den kvinnliga systern av någon sjuk anledning kläcker ur sig.

- De flesta klarar bara 15 centimeter.

Nu ser jag inte personerna i fråga, eftersom jag ligger på mage och alla står bakom mig, men jag får en bild av att lurarna åker på, pennan och blocket tags fram, kameran startas och Guinness Rekord hänger uppringda i luren för att vittna detta mirakel.
En annan som tydligen också är sugen på att bevittna miraklet är läkarstudenten som jag har valt att kalla ”Lisa”. Jag vet inte om lilla, stackars Lisa heter så, men om hon gör det så vill jag be om ursäkt i efterskott. Hur som helst…

- Gör det något om vår läkarstuderande bevittnar detta mirakel.. eller.. ehm.. operationen? Frågar doktorn.

Jag tänker att jag är ju redan så förnedrad som jag kan bli så, va fan. Bring one, bring all! Dessutom så var ju Lisa i 20-årsåldern och med tanke på vad dagens ungdom experimenterar med så bör hon ju ha sett en kille med ett järnrör upp i röven mer än en gång.

- Nu kommer du att känna dig lite uppblåst, förklarar doktorn medan han flinkt trycker in röret där solen aldrig skiner.

- 1 centimeter, noterar ekolodssnubben, och systern hejar väl på eller något.

Lisa är tyst.

- 6 centimeter…

Dörren fläks upp och där står 4 kollegor till mina masochistiska vänner.

- Ja, nä, men alltså.. Tjoho, här opereras det!

Dörren stängs igen. Lisa är fortfarande tyst. Jag vågar fan inte se henne i ögonen.

- 12 centimeter.

Man börjar höra en viss spänning i ekolodssnubbens stämma och jag får en bild av att syster står och hoppar av glädje bredvid, men det var nog inte på riktigt. Och, fy fan vad sexig lilla Lisa är där hon står i sin vita, oskyldiga rock och de där tofflorna. Vad jag inte skulle kunna hjälpa henne med...
Mina tankar avbryts dock abrupt när all luft som pumpats in i magen plötsligt får för sig att vända på steken.

- Braaaaaaaaaaaaaaaaaaaahleraaaaaaaaaaaaaaahleraaaaaaaaaaahl!

Alltså, vid en fistävling tillsammans med polarna får du aldrig fram en sådan här och jag lovar att om du hade fått det så hade dina polare gjutit din röv i guld och ställt den på spiselkransen. Jag kan känna att det finns säkert högst 4 personer i rummet som försöker hålla sig för garv precis just nu och ingen av dem är tyvärr jag själv.
Jag inser att alla mina eventuella chanser med Lisa är bittert körda och hör samtidigt ekolodet, med darrande stämma, säga;

- 14 centimeter!

Jag har aldrig varit så säker på min sexuella läggning som jag är nu. Samtidigt kommer en enorm outhärdlig smärta i buken från all luft som inte kan komma ut ur kroppen medan ny pumpas in.

-  Det är bra så… bra där… avbryt.. eject… SAFE WORD! Skriker jag, något glad att ha varit så nära rekordet på 15 centimeter.

- Jag skulle vilja tacka Lisa för att hon var så bra och tittade på, samt domarna för en trevlig match. Hoppas att det var lika psykiskt störande för Er som det var för mig, kanske jag hade kläckt ur mig om jag varit fyndig nog i den här situationen. Men ack nej.

Istället försvann Lisa ut ur dörren, och mitt liv, innan jag han få byxorna på och när jag väl är påklädd igen säger doktorn.

- Ja, vi såg inte något direkt så det är väl OK, men vill du ha en mer djupgående undersökning så kan jag skriva en remiss.

Jag vet ärligt talat inte varför jag svarade ja på det. Jag har fan ingen aning. Hur som helst så skrev doktorn ut en remiss och lite medicin som jag skulle ta innan undersökningen.
När doktorn och syster hade lämnat rummet stod jag ensam kvar med ekolodet. Han ville väl vara vänlig och i förväg berätta vad masochisterna tänkte göra med mig i rond 2, kan jag tänka. I varje fall sa han;

- Alltså, bara så att du vet så är medicinen till för att framkalla akut diarré i 4-6 timmar. Så om jag hade varit som du så hade jag köpt en hög med tidningar, vaselin och mjukt toalettpapper innan du tar dem. Jag rekommenderar Fantomen.

Fantomen i all ära, men efter de fina orden valde jag att, oavsett om jag hade Ebola, tarmcancer eller en enkel hemorrojd, att avboka min remiss och försöka överleva på egen hand.